Som tonåring slog han igenom som trummis i Gyllene Tider. Som 30- åring, när hans ettårige son plötsligt blev sjuk, blev han blodgivare. Nu har han snart donerat 100 gånger.

Det började i Harplinge, en och en halv mil nordväst om Halmstad. Där växte Micke Syd, eller Michael Andersson som han heter, upp. I tonåren gick han med i ett band med sina vänner och några år senare slog de igenom som Gyllene Tider.

– Vi fick vara med i ett program som hette Måndagsbörsen och spelade upp vår första singel som heter “Flickorna på TV2”  vars refrängtext då uppfattades som lätt snuskig. Efter det slog vi igenom på en natt, berättar han.

Dagen efter programmet var hysterin kring bandet från Halmstad ett faktum.

– Det var som ”Beatles”. Det började stå tjejer  utanför inspelningsstudion, folk stod utanför våra hem, snodde tvätt, skrev brev och rymde hemifrån. Nu, skulle jag velat gjort en tidsresa tillbaka och stå och titta och lyssna. Osynlig i ett hörn. Det var en väldigt speciell tid.

De kommande fyra åren turnerade de runt i Sverige och resten av Norden ,men 1985 upplöstes bandet.

– När det tog slut var skitjobbigt, det känns som att du inte är någonting längre. Popidol ena dagen, före detta popidol nästa. Jag var 24 år, i den åldern håller man fortfarande på att upptäcka sig själv. Jag hade levt i en värld där alla skrek på en, allting var toppen och jag fick göra det jag älskade. Då är det någon som säger ”Nej, jag vill inte göra det längre” och så är det bara borta.

“Var skitjobbigt”

Så Micke flyttade hem till sina föräldrar och började köra lastbil, samma yrke som han hade innan de slog igenom.

Åren gick,Micke jobbade som frilansmusiker ,Gyllene Tider gjorde en första comeback och Micke fick barn. Allt hade kunnat vara frid och fröjd, men så fungerar ju inte livet.

– När min äldsta son, Dennis, var ett år blev han helt plötsligt jättesjuk och vi visste inte vad det var.

Det visade sig att han hade en medfödd missbildning på en urinledare som gjorde att han fick en “reflux”. Alltså att urinet kissas inte ut utan ,delar av delar av urinet rinner tillbaka till njurarna.

– När han var mellan ett till fem var vi på sjukhuset hur mycket som mest. Han opererades många gånger och fick ta massor av blodprov, och det var väldigt jobbigt för honom, liten som han var.

Dennis rädsla för nålar gjorde det extra tufft för honom att ta blodprover och i ett försök att hjälpa honom  fick Micke en idé, han skulle gå och ge blod.

– Jag tänkte att om han får gå med mig och lämna blod så kan vi embla mig (betyder att man lägger en bedövningssalva på huden så att sticket inte känns) så får han gå och säga till mig att “Pappa det är ingen fara. Det är bara ett litet stick”.

Donerar för hundrade gången

Det var också exakt det Micke gjorde och idag har det gått snart 35 år sedan första donationen. Om vecka kommer han att ge blod för hundrade gången.

– Det är ett enkelt sätt att göra skillnad för andra människor.

För sonen Dennis har det också gått bra.

– Han mår så bra han kan, han har fått en njure av sin mamma och idag bor han med sin fru och sin hund, avslutar Micke.

. 

Den elfte maj startar Blodomloppet och den första september kommer vi till Halmstad. Anmäl dig till årets viktigaste lopp här.