Ett år efter transplantationen springer Pernilla Blodomloppet

För ett år sedan kämpade Pernilla Fridh för sitt liv. Nu står hon på startlinjen när Blodomloppet avgörs i Lidköping för första gången.

“Du har cancer.” Första gången Pernilla hör de orden är de inte riktade till henne – utan till hennes son.

– 2007 drabbades vår äldsta son av leukemi, berättar hon.

Familjen sluter sig samman och förbereder sig på en tuff resa. Sonen genomgår behandling och senare en transplantation. I dag mår han bra. När livet sakta återgår till det normala bestämmer sig Pernilla för att börja ge blod.

Sedan flyter livet på.

Svimmar på flyget

När februari 2024 kommer så märker Pernilla att något inte står rätt till. 

– Jag var väldigt, väldigt yr, jag svimmade vid något tillfälle och det kunde svartnade framför ögonen, men jag tänkte att “jaja, jag har väl jobbat lite hårt bara”. 

Så tillsammans med sin man åker hon till Thailand för att koppla av och ladda batterierna. De har det fint där borta men på resan hem kopplar kroppen ned. Sittande i flygstolen svimmar hon av. 

När hon kommer hem åker hon till sjukhuset och där får hon höra orden igen, “Du har cancer”. Precis som hennes son har Pernilla drabbats av leukemi. 

– Jag satt där solbränd på akuten med leukemi och kunde inte ta in vad som hänt. Det var jättesvårt för mig att förstå. Jag trodde inte på läkaren. Det låter kanske konstigt men under de första dygnen trodde jag att de blandat ihop mig med en annan, de var tvungna att visa mig mina provsvar för att jag skulle tro dem. 

När hon i efterhand tänker tillbaka på beskedet är det en sak som sticker ut.

– När jag reflekterar över hur det kändes att få cancerbeskedet landar jag i att det som var allra tuffast inte bara handlade om mig. Det som gjorde mest ont var att tänka på hur beskedet skulle påverka mina söner, min man och min familj. Och det gjorde det – vi kraschade alla på olika sätt. För mig blev det en dubbel sorg. Dels min egen, men också att behöva se dem jag älskar vara så ledsna och rädda. Det var oerhört tungt.

– Samtidigt har något hänt med oss över tid. Med lite perspektiv och genom allt vi gått igenom tillsammans har vi vuxit. Vi har blivit ännu starkare som familj. Att mitt i allt detta få uppleva en sådan närhet och kärlek från mina nära och kära är något jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Det är en kraft som bär. Jag har heller aldrig känt mig ensam, trots att jag under långa perioder varit isolerad på sjukhus.

“Hade gått igenom det här förut”

Behandlingen startar och hoppet är stort.

– Jag hade ett bra förlopp, det såg ut som att den skulle gå att bota. Så alla var ändå hoppfulla. 

Men vid ett av besöken får hon beskedet att behandlingen inte gått som den ska. Cancern är kvar. 

– Det var jättejobbigt för mig, min man och mina barn. Vi hade ju gått igenom det här förut med vår äldsta son och det hade ju gått bra då så vi var ändå hoppfulla, men här, då var det jobbigt och så kämpigt. 

Räddningen blir en stamcellstransplantation. I maj 2025 förbereder hon sig för sitt livs viktigaste ingrepp.

– Då får man en brutal dos av cellgifter innan. Du sänker patientens egna immunförsvar, allt raderas ut. Kroppen producerar inte några röda eller vita blodkroppar eller inga trombocyter. Benmärgsproduktionen stängs helt enkelt av. Då är man helt beroende av blod utifrån, utan det kan du inte klara dig. 

“Fantastiskt tillfälle att få fira livet”

När hon vaknar på sjukhuset börjar nästa resa, en som blivit lyckad. Idag sitter hon hemma i Lidköping och gör sig redo för att springa igen. Den tolfte maj kommer Blodomloppet för första gången till stan. 

– Jag vill ju bara gråta av lycka. För mig är liv att vara en levande människa, att få röra på mig, att få vara i naturen. Det blir så en så symbolisk sak. 

5 och 10 km står på programmet och det är på den förstnämnda som Pernilla kommer ställa upp. 

– För mig känns det som ett fantastiskt tillfälle att få fira livet, avslutar hon.