När hon var tolv år fick hon beskedet, hon har cancer. När kompisarna gick på skolavslutning låg Linnea på en brits på ett sjukhus, ovetande om hon skulle klara sig. Det är ingen situation som gör en tolvåring tonårs kaxig.

För de flesta är tolvårsåldern en tid då livet fortfarande känns ganska problemfritt. Drömmarna är stora och möjligheterna känns oändliga.

Så var det länge för Linnea också – tills kroppen började säga ifrån.

– Under året började jag få många infektioner. Jag var ofta förkyld, hängig och blek. Sen fick jag också en hel del blåmärken på benen som kändes som att de kom från ingenstans, och de blev bara fler, berättar Linnea Falk Renholm.

Blåmärkena hade funnits där länge men kom smygande. Det var först under en semester som en släkting reagerade på allvar.

– Hon ringde min mamma och sa: ”Hon måste till läkaren när vi kommer hem, det är någonting som inte stämmer.”

“Stå bredvid är minst lika jobbigt”

Sista dagen innan sommarlovet sitter Linnea på sjukhuset. I hennes tolvåriga huvud är det fortfarande bara dagen före en lång och varm ledighet.

– Då fick jag beskedet att jag hade AML, akut myeloisk leukemi – en typ av blodcancer.

I den stunden byttes bad, semester och fotboll mot något helt annat. Medan klasskompisarna sjöng Den blomstertid nu kommer låg Linnea i en sjukhussäng.

– Så här i efterhand är jag tacksam över att det skedde då. Om man “måste” drabbas är det en bra ålder. Jag är glad att jag minns det, för det är en erfarenhet som har format mig mycket. 

Hon beskriver tiden som ett gränsland mellan barn och tonåring.

–– I vissa fall var jag stor, men samtidigt så pass liten att jag fortfarande räknades som barn. Och det innebar att jag hade en vuxenvärld som prioriterade mig. När ett barn blir sjukt tänker man: “Nu sätter vi in allt vi har – ett barn måste bli friskt.”

Rent känslomässigt är situationen svår att förstå. Ena stunden drömmer du om lov, andra vet du inte om du kommer överleva sommaren. 

– Jag kan bara ana hur det kändes för mina föräldrar att få ett sånt besked om sitt barn och efter det att se sitt barn må så dåligt och inte veta hur det ska gå. Att vara den som är sjuk är jobbigt på sina sätt men att vara den som står bredvid är minst lika jobbigt fast på andra sätt. 

“168 donatorer” 

Under sommaren genomgår hon flera tuffa behandlingar som tar på henne både fysiskt och psykiskt. 

–Det var tvärtemot den ultimata sommaren. Behandlingen var väldigt intensiv. Jag hade hemska biverkningar –Jag tappade håret och fick svåra infektioner i hela kroppen. Illamående och blåsor i munnen gjorde att jag inte kunde äta, så jag blev väldigt tunn och svag. I princip hela sommaren spenderade jag på sjukhuset.

Under behandlingen behövde hon stora mängder blod.

I efterhand har de räknat: 168 personer höll henne vid liv.

–  Det är så många. Bara den mängden människor… jag skulle vilja samla alla på en fest. Det är helt fantastiskt att så många har bidragit till att jag klarade behandlingen och fick ett liv.

Tog tio år

Den kroppsliga återhämtningen efter behandlingen gick lite snabbare än den mentala. Enligt Linnea själv tog det tio år innan hon kände sig psykiskt återställd och fri från den värsta oron.. 

När hon blivit frisk började hon engagera sig för blodgivningen.

– Jag var med i flera kampanjer för att få fler blodgivare. Jag ställde bland annat upp på att vara ansiktet utåt för julkorten som spreds förr och gjorde intervjuer med radio och TV. 

Idag mår hon bra och lever ett “normalt” liv. Om några veckor gör hon också sin första start i Blodomloppet när årets turné startar i Uddevalla. 

– Det blir premiär för mig som löpare och det trodde jag aldrig skulle hända. Det ska bli superkul, avslutar hon.

168 blodgivare gav henne livet tillbaka. Nu springer hon sitt första lopp.