Han gick från världstopp till tvärstopp – rakt ner i soffan. Men med Blodomloppet kom vändningen, och plötsligt blev det ett skottår utan paus.

 

Det har nu gått fem år sedan André Myhrers skidor åkte upp på hyllan. Med OS- guld, VM- medaljer, vinst i slalomcupen och åtta världscupsegrar har han en meritlista som få svenska alpin skidåkare kan matcha. Men när avslutningen kom betydde meriter inte längre någonting. För er som minns så var vår/vintern för fem år sedan en stökig tid. Ett virus hade precis hittats i Kina och pandemins startskott hade gått. 

 

– Vi var i Japan precis när vi började höra om något skepp som låg utanför Kina och man började fundera på vad det egentligen var. Tävlingen vi skulle köra där ställdes sedan in på grund av vinden. När vi kom hem började vi ladda för de sista tävlingarna, som dessutom skulle bli mina sista. Men då tog pandemin fart och vi fick besked om att även de tävlingarna inte skulle bli av, berättar André.

 

Istället för att tackas av i skidbacken och fira med publiken blev Myhrers avslut något annat. 

 

– Jag satt i rummet där jag sitter nu och fick meddelandet: det blir inget mer. 

 

När man ägnat sitt liv och någonting, haft skygglapparna på och bara titta upp när man behövt är avslutet sällan oviktigt. 

 

– Om jag ser det ur ett själviskt perspektiv hade jag velat sluta på ett annat sätt. Men med tanke på vad som hände i världen blev mitt avslut rätt litet. 

 

Satt still 

Redan det sista året hade han känt att träningsmotivationen var på väg att sina. Det var inte längre lika kul att gå till gymmet. 

 

– Sista säsongen gjorde jag mer på vilja. När det inte längre var roligt att lägga ner all tid och energi tog det mycket ur mig att ens gå till gymmet. 

 

Så när säsongen avslutades och karriären likaså var det som att proppen drogs ur. Drömmarna var uppfyllda och varför ska man då träna? 

 

– Jag satt där i soffan och hade inte längre något mål jag skulle till. Jag gick från allt till inget. Det blev väldigt passivt och jag såg ingen glädje i träningen längre. Jag kände bara “Vad ska jag dit och göra, jag har ju inget mål”. Det blev lite tomt. 

 

Han fortsätter: 

 

– Det var tufft, även om det också kändes skönt att slippa pressen. Men med tiden insåg jag att jag hade investerat så mycket i träningen att jag nästan levde på gamla meriter. Till slut gick det inte längre – kroppen började säga ifrån. Det som tog mest på mig var känslan av att inte vara i form. 

Han hade börjat bli inspirerad av en släkting som sprang långlopp och med det i bakhuvudet stod han på Blodomloppet i Hudiksvall- som funktionär. 

 

– Där kände jag direkt att jag stod på fel sida av stängslet. Jag skulle inte stå här och dela ut vatten, jag skulle ju springa själv förstås. Att se tusentals löpare komma i mål, ta ett glas vatten och se hur glada de var, samtidigt som jag hade min släkting fick något att tändas inom mig. 

 

Och så blev det. André satte på sig löparskorna och började springa. En dag blev till två som blev tre och sedan fortsatte det upp till 366 dagar i streck.

 

– Det var inga jättelånga sträckor. Målet var inte att jag skulle springa ett maraton utan jag var bara trött på känslan av att vara ur form. Bara att få den här lilla dagliga dosen gjorde också så mycket för mitt mående. 

 

Att det just blev 366 dagar är ingen slump 

 

– Jag tänkte att jag springer ett helt skottår. Sen hade jag också lite problem med knäna. Hade det inte varit för det så hade det nog blivit längre, mot slutet var det mest tjurighet som fick ut mig. 

Mästarnas mästare

Idag har det gått några år sedan André tog upp löpningen igen. Förutom träning går dagarna åt till att det gymmet han driver tillsammans med sin fru. 

 

– Jag har också lite åtagande med gamla kontakter från skidåkningen och sen har jag gjort lite TV. Just nu skjuter det lite brett även om det sista året har varit mycket fokus på att få igång vårt gym i Hudiksvall. 

 

Om några månader drar även Mästarnas Mästare igång. Där kommer André, som vann tävlingen 2021, att tävla tillsammans med Anja Pärson. 

 

– Det var skitkul att tävla igen. Det är vi i alpint mot simning, hockey, längdskidåkning och friidrott. Vi var ett bra gäng. Man fick uppleva lite samma kick som när man tävlade på elitnivå igen. 

 

Efter nyår startar mästarnas mästare med André, fram tills dess se till att springa Blodomloppet på distans.