”Vill säga tack”

Du är runt 30 år och väntar ditt första barn när beskedet kommer: cancer. Du tar dig igenom sjukdomen, men när det är dags att få ditt andra barn kommer den tillbaka. Vad känner du då? Mardröm? Ridå? Samuel Snickars vet, för han har upplevt det och idag är han tacksam.

Historien börjar på en blodcentral i Sverige. Samuel hade varit blodgivare i några år och gick regelbundet för att donera blod. Under en period började han dock känna sig allt tröttare och hängig. Samtidigt såg en läkare att hans blodvärden successivt försämrades.

Samuel hade precis fyllt 30 och livet i den åldern har liksom inte alltid tid att stanna upp. Så att söka vård väntar han med.

– Till slut blev jag uppringd av en läkare som hade gått igenom mina provsvar. Han såg att det fanns avvikelser och rekommenderade mig att söka vård, berättar han.

Så han följer läkarens besked och tar sig till vårdcentralen och där får han beskedet ingen människa vill ha. 

– De diagnostiserade mig med Hodgkins lymfom.

Året var 2014 och Samuel fick veta att han hade en form av lymfkörtelcancer.

– Det var en väldigt dålig tidpunkt att få ett sådant besked. Jag var 30 år, hade precis pluggat klart, höll på att flytta och skulle börja ett nytt jobb. Dessutom hade jag precis blivit pappa för första gången.

”Jag missade småbarnsåren”

Vissa skulle prata om det här med någon form av undergångskänsla i rösten. En tidpunkt då man ser hur allt bra i livet plötsligt rycks ifrån en- men det gör inte Samuel. Istället har han ett radiolugn i rösten när han berättar om sitt första cancerbesked. 

– Det var tungt, men jag minns inte så mycket av den perioden. Jag har gått tillbaka och läst i mina journaler och där står det att jag ändå var positiv. Det var en intensiv behandling som jag behövde ta mig igenom.

Och han tog sig igenom den. Livet började flyta på igen och paret väntade sitt andra barn, då slog det till. Cancern var tillbaka. 

– Det jobbiga är att jag missade båda småbarnsåren med mina barn.

Om den första diagnosen hade vuxit fram genom flera varningssignaler kom återfallet som en chock. Återigen följde sjukhusbesök, behandlingar och blodtransfusioner.

– Jag minns inte riktigt när det vände, men det tog tid. Framför allt tog det tid att komma över det jag brukar kalla för ”cancerbaksmällan”.

”Blodet har varit livsviktigt för mig”

Tack vare att människor tagit tid ur sina kalendrar och begett sig till Blodcentraler runt om i Sverige och donerat kunde Samuels behandling snabbas på. Han kunde bli friskförklarad och idag njuter han av livet som förälder till två barn. 

– Jag vill säga tack först och främst. Blodet har givit mig livsviktig nytta, avslutar han.