Historia

Över 20 år har gått sedan vi i augusti 1993 genomförde de första loppen med ca 500 deltagare i varje stad. Läs om starten och delar av Blodomloppets första decennium.

Text: Anders ”Kullen” Havdelin

Efter den resa Blodomloppet varit med om finns det naturligtvis hur mycket som helst att berätta. Dessa sidor gör inte anspråk på att vara sig vare objektiva eller att vara någon slags beskrivning av hur saker exakt gick till. Däremot hoppas jag att de återspeglar en del av vad många upplevt som viktigt under denna resa.

Jag har fokuserat på det jag vet och upplevt, vad vi tyckte och hur vi tänkte och vad andra har berättat för mig, så som jag minns det. Och det handlar framförallt om starten, den ”omstart” vi gjorde i Lidingö och den spridning över Sverige som skedde i slutet på 1990-talet.

Vaggan

Det är ingen tvekan om att Blodomloppets vagga finns i Göteborg. I Göteborg precis som på många andra ställen hade Blodcentralen behov att nå nya målgrupper som givare. En dag när Blodcentralens Lonja Ek och reklambyrån Connexxions Anneli Matejka möttes, så kläckte de idén:

”Framtidens blodgivare borde finnas bland motionslöparna”.

Egentligen en självklar kombination. Motionslöpare är friska, borde vara intresserade att ge blod – och just de grupperna ville Blodcentralerna ha i sin givarbank. Idé blev tanke, och tanke blev handling. Snart därefter hade reklambyrån skapat grunden i konceptet – ivrigt påhejade av Blodcentralen i Göteborg.

”Det skapades stora planer”

Den minnesgode kommer ihåg att 1993 var åren före friidrotts-VM i Göteborg. Varje Göteborgare pratade om detta megaevent. Redan då var Göteborgsvarvet Västsveriges största motionsarrangemang. Anneli och Lonja sökte kontakt med företrädare för Örgryte IS, Harry Ericksson och P-O Eriksson. Båda engagerade i VM och med ett förflutet i Göteborgsvarvet.

Det skapades stora planer. Göteborgarna insåg att skulle konceptet gå i lås, så krävdes, faktiskt, samarbete även utanför Göteborg… Kontakt skapades med Svenska Friidrottsförbundet och Stockholm. Redan från början var tanken att Blodomloppet skulle spridas över Sverige för att få maximal uppmärksamhet.

Idégivarna var framsynta. Blodomloppet borde kunna attrahera sponsorer. Och sponsorer krävdes för att bidra med grundfinansieringen. Nuvarande affärsenhet i Octapharma – dåvarande Kabi Pharmacia uppvaktades. Gillande uppstod och första sponsorkontraktet skrevs mellan SFIF och Kabi Pharmacia. Undertecknat av Sture Ericsson och Hans Öhrström.

Än idag, 2016, är Blodomloppet stolt över att ha Octapharma som sponsor.

Stockholm engagerades

På vårvintern för drygt 20 år sedan fick jag ett trevligt telefonsamtal från Svenska Friidrottsförbundets dåvarande generalsekreterare, Sture Ericsson. ”Tror du på iden om ett Blodomlopp?” – så enkel löd frågan. Naiv som jag är svarade jag ”självklart” utan att ha kontrollerat med någon i klubben. Någon dag senare träffades vi och jag fick klart för mig att skulle det bli någon lopp, så var det bara att ”kavla upp skjortärmarna” och börja jobba. Några entusiaster i Lidingö hängde på. Bland andra Kjell Wågberg, Janne Åkerblom och Ola Svensson.

Utan idén från Göteborg och kontakten med Sture hade det inte blivit något. Personligen var jag väldigt förtjust i idén. Dock inte alla i min klubb! Men med Svenska Friidrottsförbundet som samordnare så var ju klubbens uppdrag ”bara” att fixa arrangemanget i Stockholm. Så var tanken från början.

Efter några möten och när förbundets uppmärksamhet mer och mer gick åt till VM 1995 i Göteborg så sa Sture vackert en dag ”Du får sköta det där – om det skall bli något”, ”Förbundet skulle inte hålla på med egna arrangemang som konkurrerar med klubbarna.”, sa Sture. Starten hade gått och sponsorkontraktet skulle just skrivas med Kabi Pharmacia. Loppet måste fullföljas.

Konceptet

Motionslopp, ja, då vet ju alla. Det är bara att köra. Men det återstod en del tankeverksamhet förrän allt kom på plats. Ett slags samhällsbärande engagemang. Och som sånt så var det inte helt enkelt för oss vanliga friidrottsledare att iklä oss en ny kostym. Lika litet som det var en självklarhet för våra kompisar på blodcentralerna att förstå hur en idrottsklubb fungerar. Och det är klart att det ibland uppstod lite spänningar om våra olika roller. Men med goda utgångspunkter och många samtal så lyckades det på varje ort bli ett fint samarbete.

Efter 20 år och med ständigt ökade deltagarskaror och PR för blodgivning är det lätt att säga att konceptet varit framgångsrikt. Men i friidrottsklubbarna och, säkert, bland blodcentralerna fanns många skeptiker. Att idrotten jobbar med samhällsengagemang som ett extra ben i motionsarrangemangen var helt nytt. Exempelvis att klara ut de ekonomiska åtagandena för de olika parterna var inte helt enkelt. Likaså de helt omvända förhållandena man jobbade under. Vi i friidrottsklubbarna jobbade på vår fritid och ville ha möten lagda utanför arbetstid. Alla andra jobbade med projektet i sin yrkesroll – och ville självklart ha mötena på dagtid. Det skall sägas att Lena Haglund, med ett förflutet i friidrotten och hennes kompanjon Lottie Furugård och jag hade, nästan alltid, ett mycket gott förhållande.

Och som friidrottsledare raggar man inte heller sponsorer på kvällarna…

Redan från början var det bestämt att distanserna skulle vara 5 och 10 km. Men enbart individuella starter.

Marknadsföring och trycksaker

Första årets marknadsmaterial är de mest påkostade och vackra trycksaker som någonsin tagits fram för att marknadsföra ett nystartat motionsarrangemang. Men som sagt, det var ju inte bara ett motionslopp, det vi skulle skapa var ett samhällsprojekt. Men visst var vi många friidrottsledare som undrade vad vi höll på med när vi delade ut så fina trycksaker till potentiella deltagare. Vi måste minnas att det här var långt före Internets era. Så all marknadsföring skedde med trycksaker. Sättet att marknadsföra sig var att synas på andra redan etablerade motionsarrangemang. Och planeringshorisonten var ganska kort. På några få månader skulle vi skapa hela konceptet och lösa allt praktiskt.

Vårt marknadsmaterial var som sagt av högsta klass. Efter 20 år är det glädjande att konstatera att vi också fortfarande har i stort sett samma logga. Något som också visar på djupet i tanken från början.

Reklamtavla i Stockholm från maj 1998. Foto: Anders ”Kullen” Havdelin

Natursköna platser

Om ett motionslopp skall vara något annat än en bara ett lopp, så krävs också en plats på varje ort som ”har lite extra”. Göteborg hittade ju från början sin drömplats, Slottsskogen. Den perfekta platsen på jorden att arrangera motionslopp på. I Stockholm placerade vi oss vid Stora Skuggan, en underbar plats med utomhusscen. Men då – och alltjämt – långt bort från de centrala delarna. Likaså okänt och svåråtkomligt för det stora allmänheten, sin skönhet till trots. Det blev bara ett lopp vid Stora Skuggan. Efter det har vi genomfört 20 lopp vid Durgårdsbrunn på Durgården. Inte heller centralt. Men naturskönt, historiskt och känt bland Stockholmarna. En plats som lockar.

Och för varje ort som sedan tillkom så var direktivet att försöka hitta en plats som man kunde söka sig till inte bara för att springa – utan också för att njuta av omgivningarna. Jag säger bara trädgårdsföreningen i Linköping och bollplanen vid Ryhov i Jönköping. Och varvet runt sjön i Hudiksvall.

Från två orter till 16

Med facit i hand, kan det tyckas självklart att stor spridning i Sverige och ju flera orter desto bättre. Men kanske inte… Det var ju ingen självklarhet att ledarna i Örgryte IS och IFK Lidingö skulle lägga sin ideella tid på att sprida ett motionsarrangemang runt om i Sverige. Ganska många ifrågasatte den idén. ”Vad skulle det ge just våra klubbar tillbaka?” var frågan. Kabi Pharmacia var tydliga med att deras insats inte ökade om flera orter tillkom. Det blev alltså fler orter, samma sponsorinsats och mer arbete för de ansvariga klubbarna.

Särskilt demokratiskt kanske inte besluten fattades, men det blev en spridning i Sverige. Det frestade på, inte minst, inom IFK Lidingö, eftersom vi var den klubb som mest drev på att loppet skulle spridas. Även om Svenska Friidrottsförbundet formellt fanns med i bakgrunden, så hade förbundet i praktiken lämnat arbetet åt oss i klubbarna redan första året.

Så här efter 20 år är nog de flesta överens om att Blodomloppet som koncept är starkare tack vara spridningen runt om i Sverige. Efter de två ursprungsklubbarna, kom Malmö med Heleneholm som arrangörsklubb in. Efter ett par år med ”svajig” samordning skapades till slut en struktur där Lidingö och Heleneholm blev de två samordnande klubbarna. Mer om detta senare.

Att Malmö blev den tredje orten, Linköping och Umeå de fjärde och femte var betingat av geografiska skäl och storlek på orten. Samma argument när Jönköping och Örebro kom med. Med samma argument. Att Hudiksvall kom med måste dock tillskrivas en driftig sporthandlare som också var blodgivare. Utan hans ”intensiva uppvaktning” och positiva omdömen om Blodomloppet som företeelse, vet inte jag om Hudik ens varit med ännu. Men med facit i hand tycker jag det är charmigt att allting inte är rationellt… För Blodomloppet handlar ju återigen om något helt annat än ett ”vanligt motionsarrangemang”. Strands IF var dessutom en klubb som verkligen drog nytta av Blodomloppet första året. Före detta släggkastaren Johan Andersen drog in över 50 000 i sponsorintäkter från lokala företag första året.

Så här har utvecklingen ort för ort sett ut

1993 – Stockholm och Göteborg 2 orter
1995 – Malmö 3 orter
1997 – Linköping och Umeå 5 orter
1998 – Jönköping och Örebro 7 orter
1999 – Hudiksvall 8 orter
2000 – Uppsala tillkom, Umeå försvann 8 orter
2004 – Västerås och Umeå tillbaka 10 orter
2006 – Visby och Borlänge 12 orter
2010 – Luleå och Karlskrona 14 orter
2015 – Luleå försvann 13 orter
2016 – Karlstad och Östersund 15 orter

Picknick infördes

Första picknickpåsen till deltagarna utdelades våren 1998. Det hela var lite på prov och ingen central samordning eller upphandling skedde. Varje ort fick göra lite som man ville. Och så var det också fram till ICA trädde in på arenan 2002. Med facit i hand är det lätt att konstatera att picknick-påsen som en del av helhetsupplevelsen blev viktig för framgången.

Octapharma – Kabi Pharmacia – Pharmacia – Biovitrum

Kärt barn har många namn. Men den affärsverksamhet som alltjämt står bakom Blodomloppet är den samma idag som för 20 år sedan. För 20 år sedan drev dåvarande Kabi Pharmacia en central för mottagning av plasma på Kungsgatan. Utöver vad den kunde leverera krävdes plasma från flera blodcentraler till livsnödvändiga läkemedel för blödarsjuka personer. Det var bakgrunden till engagemanget i Blodomloppet. De ville helt enkelt stödja blodcentralerna i deras aktivitet för att samla in blod och plasma.

Utan deras initiala stöd hade Blodomloppet inte tillkommit och inte utvecklats.

Anders ”Kullen” Havdelin

Huvudpartners

Partners

Leverantörer